Mina iPhone-fördomar har bekräftats
Som jag nämnde igår så har sambon precis fått sin nya iPhone.
De fördomar jag har haft om dessa telefoner och deras ägare innan är:
- Människorna blir uppslukade och nördiga.
- Dessa telefoner kan förstöra förhållanden.
- Det är dålig mottagning.
- Alarmet ringer inte.
Det var mina största fördomar. Inom loppet av ungefär åtta timmar bekräftades samtliga av dessa.
Kl. 23.00 - 00.30 igår, sambon ligger och skapar nya ringsignaler i sängen. Han övergår sedan till att kolla sin facebook och sortera bland alla flashiga "appar". OKONTAKTBAR.
Ungefär vid midnatt, mitt i de ovan nämnda aktiviteterna utbrister han "vart fan är mottagningen?".
Kl. 08.07 i morse, sambon puttar på mig och utbrister "vad fan är klockan?". Han skulle ha varit på jobbet för sju minuter sedan, alarmet har inte ringt.
Ett ord: Hmm...
De fördomar jag har haft om dessa telefoner och deras ägare innan är:
- Människorna blir uppslukade och nördiga.
- Dessa telefoner kan förstöra förhållanden.
- Det är dålig mottagning.
- Alarmet ringer inte.
Det var mina största fördomar. Inom loppet av ungefär åtta timmar bekräftades samtliga av dessa.
Kl. 23.00 - 00.30 igår, sambon ligger och skapar nya ringsignaler i sängen. Han övergår sedan till att kolla sin facebook och sortera bland alla flashiga "appar". OKONTAKTBAR.
Ungefär vid midnatt, mitt i de ovan nämnda aktiviteterna utbrister han "vart fan är mottagningen?".
Kl. 08.07 i morse, sambon puttar på mig och utbrister "vad fan är klockan?". Han skulle ha varit på jobbet för sju minuter sedan, alarmet har inte ringt.
Ett ord: Hmm...
Ge mig förändring och inspiration!
Jag har suttit och tittat på föreläsningar på datorn hela dagen. Jag menar verkligen HELA dagen. Att sitta och titta på en skärm i åtta timmar och försöka förstå någon som snackar om demokratisering och andra svåra grejer kan vara det värsta man kan slösa bort en dag på.
Mitt humör var alltså i botten vid femtiden när sambon kom hem.
Vad händer?
Han kommer hem, kollar brevlådan, hittar en avi och går och hämtar ut ett paket, innehållande hans nya iPhone. Men kul! Är det någon som behöver lite förnyelse i den här familjen så är det väl jag?! Jag funderar till och med på att ta över hans gamla telefon (som är äldre än min nuvarande) bara för att få känna på lite förändring.
Nej, jag vet vad det är jag egentligen behöver.
Ge mig min examen, ett fast jobb och fem veckors semester i sommar!
Nu.
Mitt humör var alltså i botten vid femtiden när sambon kom hem.
Vad händer?
Han kommer hem, kollar brevlådan, hittar en avi och går och hämtar ut ett paket, innehållande hans nya iPhone. Men kul! Är det någon som behöver lite förnyelse i den här familjen så är det väl jag?! Jag funderar till och med på att ta över hans gamla telefon (som är äldre än min nuvarande) bara för att få känna på lite förändring.
Nej, jag vet vad det är jag egentligen behöver.
Ge mig min examen, ett fast jobb och fem veckors semester i sommar!
Nu.
Nu får det vara nog!
Idag börjar jag skolan igen!
Jag läser från och med nu och fram till sommaren statsvetenskap. På distans.
Det betyder att jag kommer att vara hemma på dagarna (om jag inte jobbar) och läsa, läsa och läsa.
OCH BLOGGA, hade jag tänkt.
För min egen skull. För att inte bli förslappad och insnöad så ska jag verkligen försöka.
Nu sitter jag och småfnissar för mig själv. Det är ju sjukt att jag sitter och skriver det här. Jag vet ju någonstans innerst inne att det inte kommer att funka. Men jag ska försöka.
Egentligen undrar jag varför jag sitter och skriver det här över huvudtaget. Varför kan jag inte bara börja skriva i bloggen om jag känner för det? Varför måste jag varje gång berätta att jag ska skriva? Jag vet inte ens själv, men så här är det ju varje gång. Jag fattar ju att jag inte uppfattas som särskilt pålitlig längre.
Jaja, nu kör vi! Statsvetenskap och blogglife, here I come!
eller?
Jag läser från och med nu och fram till sommaren statsvetenskap. På distans.
Det betyder att jag kommer att vara hemma på dagarna (om jag inte jobbar) och läsa, läsa och läsa.
OCH BLOGGA, hade jag tänkt.
För min egen skull. För att inte bli förslappad och insnöad så ska jag verkligen försöka.
Nu sitter jag och småfnissar för mig själv. Det är ju sjukt att jag sitter och skriver det här. Jag vet ju någonstans innerst inne att det inte kommer att funka. Men jag ska försöka.
Egentligen undrar jag varför jag sitter och skriver det här över huvudtaget. Varför kan jag inte bara börja skriva i bloggen om jag känner för det? Varför måste jag varje gång berätta att jag ska skriva? Jag vet inte ens själv, men så här är det ju varje gång. Jag fattar ju att jag inte uppfattas som särskilt pålitlig längre.
Jaja, nu kör vi! Statsvetenskap och blogglife, here I come!
eller?
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Jag har haft många bra födelsedagar i mitt 21-åriga liv, men den som ändå betytt mest är den 24 september 1989 när jag för första gången såg dagens, eller nattens, ljus. Klockan 02.52 kom jag ut. 3050 gram, 49 centimeter och lite tillplattad.
Fyra generationer. Mamma, mormors mor, mormor och jag. Inte alltför lång tid efter den här födelsedagen...
Fyra generationer. Mamma, mormors mor, mormor och jag. Inte alltför lång tid efter den här födelsedagen...
Dag 17 - Mitt favoritminne
Att välja ut ett favoritminne känns verkligen som att leta efter en nål i en höstack. Hade jag bara förlovat mig, gift mig eller fött barn hade det nog känts lättare, men nu känns det näst intill omöjligt. Men det finns ändå ett minne som ligger nära till hands.
Vi sitter vid ett bord, jag och svägerskan. Mitt emot oss sitter en mycket etablerad forskare. En man som genomfört många omfattande undersökningar kring politisk kommunikation och som vi hänvisat mycket (vilken underdrift) till i vår C-uppsats. Den uppsats som nu ska examineras. Mitt hjärta slår snabbare än någon gång tidigare. Vi är först ut.
Dagen innan hade varit en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Det kan tyckas fånigt att man kan vara så nervös inför en C-uppsatsexamination, men vi hade lagt ner hela våra liv på den här uppsatsen. Vi hade knappt tänkt på någonting annat under fem veckor. Fem veckor ja, vi hade dessutom skrivit en C-uppsats på halva tiden. Vi hade inget val. Vi var tvugna att satsa allt och vi var tvugna att lyckas genomföra allt arbete som ligger bakom en C-uppsats på halva tiden. Nu var vi i mål. Dagen innan examinationen, den 16 december, var jag knappt en människa. Jag var mer som en köttklump med nerverna på utsidan. Jag kunde inte tänka, inte prata och inte känna annat än de där fjärilarna i magen som flaxade så att det gjorde ont.
Nu satt vi där, mittemot mannen som skulle avgöra vårt öde. Vad skulle hända om vi inte klarade det? Vad skulle hända om vi fick Fx som flera andra fått? Det skulle inte gå. Jag skulle aldrig orka ta tag i det igen och det skulle inte gå eftersom svägerskan skulle åka till London och plugga. Det fick bara inte hända! Han såg ändå trevlig ut, inte kunde han väl vara så hård att han underkände oss, eller? Han som var så inläst på ämnet, han kunde syna varje liten söm och sprätta upp den på en sekund. Hjälp!
Så började vi. Vi kunde svara på alla frågor från våra opponenter. Vi visste vad vi hade gjort. Det kändes bra. Examinatorn, gurun, gick hårt på. Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag, han sågar oss! Vi försökte så gott vi kunde och vi hade svaren på allt. Men det hängde ändå inte riktigt ihop, tyckte han. "Ojojojoj, nu är det bara att åka hem och börja jobba igen. NEJNEJNEJ. Jag orkar inte mer"
- Det är ju ingen tvekan om att ni kommer att bli godkända, säger han. GURUN! Han säger att det inte är någon tvekan om att vi kommer att bli godkända. Såg han mitt livrädda uttryck i ögonen? Såg han hur paniken steg och hur tårarna började ta sats för att komma ut? Kanske var det så. Men han sa det!
När det sedan var dags för att få den slutgiltiga domen meddelad var det ändå lite nervöst. Han kanske skulle ändra sig. Det kanske ändå inte var självklart att vi skulle bli godkända? Nu skulle vi sitta där, ensamma med gurun och få vårt betyg meddelat. En stämpel på de här fem veckorna.
B, står det på papperet som läggs framför mina ögon. B som i Bäst! Vi är bäst! Vi klarade det med Bravur. Gurun säger dessutom att vi bidragit till forskningen och att vi var väldigt övertygande i våra svar under opponeringen. Jag ville bara slänga mig runt halsen på honom och pussa hans lilla flint, men jag hejdade mig. Istället sa ja "Gud vad skönt det känns att få det betyget av DIG!"
Jag ler fortfarande med hela kroppen när jag tänker tillbaka på den här dagen. Den 17 december 2010, dagen när all stress och oro rann av mig. Tack för den dagen!
Vi sitter vid ett bord, jag och svägerskan. Mitt emot oss sitter en mycket etablerad forskare. En man som genomfört många omfattande undersökningar kring politisk kommunikation och som vi hänvisat mycket (vilken underdrift) till i vår C-uppsats. Den uppsats som nu ska examineras. Mitt hjärta slår snabbare än någon gång tidigare. Vi är först ut.
Dagen innan hade varit en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Det kan tyckas fånigt att man kan vara så nervös inför en C-uppsatsexamination, men vi hade lagt ner hela våra liv på den här uppsatsen. Vi hade knappt tänkt på någonting annat under fem veckor. Fem veckor ja, vi hade dessutom skrivit en C-uppsats på halva tiden. Vi hade inget val. Vi var tvugna att satsa allt och vi var tvugna att lyckas genomföra allt arbete som ligger bakom en C-uppsats på halva tiden. Nu var vi i mål. Dagen innan examinationen, den 16 december, var jag knappt en människa. Jag var mer som en köttklump med nerverna på utsidan. Jag kunde inte tänka, inte prata och inte känna annat än de där fjärilarna i magen som flaxade så att det gjorde ont.
Nu satt vi där, mittemot mannen som skulle avgöra vårt öde. Vad skulle hända om vi inte klarade det? Vad skulle hända om vi fick Fx som flera andra fått? Det skulle inte gå. Jag skulle aldrig orka ta tag i det igen och det skulle inte gå eftersom svägerskan skulle åka till London och plugga. Det fick bara inte hända! Han såg ändå trevlig ut, inte kunde han väl vara så hård att han underkände oss, eller? Han som var så inläst på ämnet, han kunde syna varje liten söm och sprätta upp den på en sekund. Hjälp!
Så började vi. Vi kunde svara på alla frågor från våra opponenter. Vi visste vad vi hade gjort. Det kändes bra. Examinatorn, gurun, gick hårt på. Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag, han sågar oss! Vi försökte så gott vi kunde och vi hade svaren på allt. Men det hängde ändå inte riktigt ihop, tyckte han. "Ojojojoj, nu är det bara att åka hem och börja jobba igen. NEJNEJNEJ. Jag orkar inte mer"
- Det är ju ingen tvekan om att ni kommer att bli godkända, säger han. GURUN! Han säger att det inte är någon tvekan om att vi kommer att bli godkända. Såg han mitt livrädda uttryck i ögonen? Såg han hur paniken steg och hur tårarna började ta sats för att komma ut? Kanske var det så. Men han sa det!
När det sedan var dags för att få den slutgiltiga domen meddelad var det ändå lite nervöst. Han kanske skulle ändra sig. Det kanske ändå inte var självklart att vi skulle bli godkända? Nu skulle vi sitta där, ensamma med gurun och få vårt betyg meddelat. En stämpel på de här fem veckorna.
B, står det på papperet som läggs framför mina ögon. B som i Bäst! Vi är bäst! Vi klarade det med Bravur. Gurun säger dessutom att vi bidragit till forskningen och att vi var väldigt övertygande i våra svar under opponeringen. Jag ville bara slänga mig runt halsen på honom och pussa hans lilla flint, men jag hejdade mig. Istället sa ja "Gud vad skönt det känns att få det betyget av DIG!"
Jag ler fortfarande med hela kroppen när jag tänker tillbaka på den här dagen. Den 17 december 2010, dagen när all stress och oro rann av mig. Tack för den dagen!
Nu är jag tillbaka!
Efter en stressig period var jag faktiskt värd att bara ta det lugnt i några veckor. Att känna press över att blogga varje dag var för mycket press. Men nu, mina vänner, är jag tillbaka! Fit for fight.