JCB - Jonna Caroline Björnbom

Vi står bakom en häck och jag fattar att det är nu det ska hända. ”Men gud, jag har ju tuggummi i munnen!”, tänker jag. Och jag tänker tydligen högt, för han svarar. ”Ähh, det spelar ingen roll”. Men det gjorde det. Jag kunde inte tänka på något annat än det där tuggummit. Sen var det över.  Han var två år yngre än jag, men antagligen mer erfaren på kyssarplanet. Jag kommer inte ihåg hur det var eller hur det kändes, jag minns bara det där tuggummit.

36 dagar, 66 sidor, 667 stycken, 2180 rader, 18 984 ord och 130 181 tecken senare är uppsatsen tryckt och klar. 

Nu ska livet förhoppningsvis snart återgå till det normala.

Eller vänta, finns det ett liv utan uppsatsskrivande?
OM det finns så har jag i alla fall glömt hur det känns att leva det livet.

Det här har förhoppningsvis varit den sista veckan i mitt liv jag skrivit uppsats. Jag har gråtit och jag har skrattat. Imorgon lämnas den in. För en liten stund sedan stod jag i skolan och såg hur den kom ut ur skrivaren. Vårt verk, vår lilla baby.  Sista veckan. Nu är det slut. Nu återstår det bara att förbereda sig för examination och att hålla tummar och tår.

När man skriver C-uppsats hela dagarna händer det ibland att man skrattar åt saker som man kanske inte skrattar åt i vanliga fall. Det händer också att man gör konstiga saker som normala människor inte gör. Idag hände det oss – igen! Någon frågade var klockan var, och sedan var det igång.

Klockan är ett – Fan va’ hett!

Klockan är två – Vad ska vi göra då?

Klockan är tre – Hur kul är de’?

Klockan är fyra – Ska vi kasta lyra?

Klockan är fem – Ska vi gå hem?

Klockan är sex – Ska vi äta kex?

Klockan är sju – Vad ska vi göra nu?

Klockan är åtta – Behöver gå på potta!

Klockan är nio – Ska vi gå på bio?

Klockan är tio – Var den inte nio?

Klockan är elva – Vi är alldeles själva!

Klocka är tolv – Dags att skura golv!

Två ord : kul liv!

1. Handväskan.
2. Rosett
3. Plånbok
4. Handvärmare
5. Solglasögon
6. Ruttna äpplen
7. Handsprit
8. Klocka
9. Julkort
10. nyckelband
11.Tamponger
12. Pennor
13. Gamla papper, bland annat en gammal tenta.


Tänk att så många nödvändiga saker kan rymmas i en handväska.

Jag minns när jag för första gången fick se min lillasyster. Vi hade gått på stan för att välja nappar till henne med omsorg. De finaste färgerna och de finaste mönstren skulle det vara. Det skulle visa sig att hon inte var ett dugg intresserad av de fina napparna. Hon ville hellre suga på sin egen tumme. Jag var fem år och stoltare än någonsin. Efteråt åkte vi hem och åt pasta med baconsås och längtade tills hon skulle få komma hem.

Nu är hon 16 år och suger inte på tummen längre. Men jag är fortfarande lika stolt över henne. Många gånger har jag skrikit åt henne och minst lika många gånger har hon skrikit åt mig. Flera gånger har jag tyckt att hon har varit en jobbig lillasyster som alltid ska vara med när jag har kompisar hemma, men nu är hon inte längre min lilla lillasyster. Hon har blivit lika gammal som jag helt plötsligt. Fråga mig inte hur det gick till, men hon har tagit igen de där fem åren som skiljt oss åt. Plötsligt har hon blivit min syster och min vän. Och jag vet att hon är lika stolt över mig som jag är, och alltid kommer att vara över henne.

Fem år efter att jag fick min första lillasyster så hände det igen. Jag satt vid köksbordet med pappa bredvid mig och jag kände att det var någonting på gång. Plötsligt böjer han sig framåt och viskar i mitt öra ”Du ska få ett syskon”. Jag skulle bli storasyster igen! Dagen efter skulle jag berätta om det fantastiska som skulle hända för min bästa vän. Jag använde mig av samma taktik som pappa och viskade till henne, ”Jag ska få ett syskon”. ”Jaha, vad kul!”, sa hon som om hon inte tyckte det var så märkvärdigt och speciellt som jag tyckte. Det visade sig senare att hon trodde att jag hade viskat ”Jag ska åka till Stockholm.”

Nio månader senare fick jag en lillasyster igen. Jag hade köpt en orange handdocka till henne. Det var en fågel som lät förskräckligt illa. Men jag hade köpt den av kärlek. Hon var liten och gul och jag var stolt. Hon är fortfarande liten, men inte gul. Och jag är fortfarande stolt. Det skrämmer mig att hon är elva år och att åren går så fort.

Att ha två stycken småsystrar att vara en förebild för är fantastiskt. Att ha två småsystrar som är förebilder för mig är ännu mer fantastiskt. Tack vare dem kommer jag aldrig att bli vuxen.

Jag älskar det och jag älskar dem!



Jag och de två underverken den 13 juni 2008.

I fyra veckor har vi slitit. Vi har pluggat mer än heltid och ägnat mer än nio timmar per dag åt att skriva teori, koda artiklar, göra diagram och skriva analys. Igår lämnade vi in utkastet av uppsatsen till vår handledare och om sex dagar ska den slutgiltiga uppsatsen tryckas och lämnas in på riktigt.

Idag unnade vi oss en paus från allt uppsatsskrivande och tog en promenad i det soliga vintervädret till Norra Berget, ett av de två stadsbergen här i Sundsvall. När vi väl kom upp för de långa, snöiga trapporna som leder upp till toppen av berget åt vi våfflor med sylt och grädde. Café Gesällen är en riktig pärla. Som taget ur en helt annan tid satt vi där och doftade på julgranen och smaskade på våra våfflor.

Som om våfflorna inte vore nog hittade vi dessutom några fantastiskt mysiga butiker där uppe på berget. I en av dem fick vi smaka alla glöggsorter man kan tänka sig, must, konstiga ostar, fikonmarmelad och pepparkakor . Med oss hem fick vi Äppel- och fläderglögg, blåbär- och vaniljglögg, vildmarksglögg, vita chokladbitar med mandel och kokos, marsipanchoklad och te.

En riktigt lyxig och mysig eftermiddag. Helt utan C-uppsats och stress.

För det var vi värda!

Jag var på väg hem från jobbet. Jag stank förmodligen av våffelos och lax efter att ha stressat runt i ett kök hela dagen i sommarhettan. Det var den 10 juli 2008. I nedförsbacken på väg hemåt fick jag ett sms, ”Kom du in?”. Herregud, tänkte jag! Kom jag in? Är det nu jag ska få veta? Antagningsbeskedet hade kommit. Med magen full med pirr småsprang jag hemåt. När jag kom hem och satt med datorn i knäet ångrade jag att jag sprungit. Vill jag verkligen veta?

ANTAGEN. Var det verkligen sant? Jag hade aldrig kunnat tro det. Jag kom in! Jag skulle flytta till Sundsvall! Jag skulle bli journalist! Jag skrattade och grät och fick välja vad vi skulle äta till middag. Två månader senare skulle jag inte bo hemma längre, utan ensam – i Norrland.

Tänk om jag aldrig fått det där antagningsbeskedet. Då hade jag antagligen fortfarande gått i det där köket med våffelos i håret, våffelflott på huden och laxstank på fingrarna. Jag hade aldrig varit där jag är i dag och jag hade inte träffat de människor som jag inte klarar mig utan idag.

Jag kom in!



Jag, en av de första veckorna av mitt nya liv i Sundsvall.

Den här rubriken betyder att det är dags att välja en person i den här världen som jag ska välja ut och som ska representera min bästa vän. Jag kan inte välja. Så är det bara. Men det finns ändå några som måste nämnas i ett blogginlägg med den här rubriken.

Julia är min äldsta vän. Vi har alltid varit bästisar. Ända sedan jag var två veckor, hon var nyfödd och jag sög på hennes hår. Vi har alltid roligt tillsammans, och oavsett om det går ett år mellan de gånger vi ses så känns det som om det vore igår.

Maja var min andra hälft i ungefär sex år. Det fanns ingen Jonna, det fanns ingen Maja, det var Maja och Jonna. Vi var alltid tillsammans och växte mer eller mindre ihop. På ett sätt är hon fortfarande min andra halva. Vad hade jag varit utan henne? Antagligen inte den person jag är idag. Eftersom Maja inte längre bor i Sverige så ses vi alldeles för sällan, men när vi väl gör det känns det i den halvan som en gång tillhörde henne. Det är så det ska vara, helt enkelt. 

Och sist, men absolut inte minst, min svägerska och fantastiska vän Joppe (eller Johanna). Vi delar på allt. Lägenheter, nycklar, mat och numera också släktingar. Utan henne hade den här terminen gått oändligt mycket långsammare. Jag hade antagligen inte ens åkt tillbaka till Sundsvall i höstas om det inte var för henne. Utan henne hade jag inte haft någon att se på tv med på kvällarna, skratta med när det behövs eller gråta med när det behövs. För två år sedan fick jag för första gången kontakt med Johanna. Hon skrev till mig på facebook efter att hon läst om mig i tidningen. ”Vi ska nog gå i samma klass i Sundsvall”, skrev hon. ”Wow, en tjej från Falun, och i samma klass, perfekt! Då har jag någon att åka tåg med när jag ska hem till Dalarna på helgerna”, tänkte jag. Men oj så mycket mer hon skulle bli för mig än en tågkamrat. Hon blev liksom allt i ett. Vän, svägerska, sambo, klasskamrat och storasyster. Tänk att så mycket bra kan rymmas i en enda liten människa!

Idag skulle jag ha skrivit om min bästa vän. Men eftersom jag inte vill hafsa ihop ett inlägg om något så viktigt och eftersom jag inte vill känna prestationsångest såhär på lördagskvällen, så har jag bestämt att helgdagar är fria från bloggutmaning! Så på måndag, mina vänner, då ska ni få läsa om min bästa vän. Håll till godo!

Att skriva om kärlek kan vara svårt. Den går liksom inte att greppa och det blir ofta klyschigt med pirr i magen, fjärilar och rosa moln. Den finns bara där och får en att må så där fantastiskt bra som man bara kan må av kärlek.

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder kärlek:

"En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

I min värld är svaret ganska enkelt  -Fredrik är kärlek!