JCB - Jonna Caroline Björnbom

Mina föräldrar har aldrig varit tillsammans. Eller jo, det har de såklart men inte så långt tillbaka jag kan minnas. Att tänka att de faktiskt har varit ett par känns bara konstigt.

I stort sett i hela mitt liv har jag packat och åkt emellan dem. Jag har längtat efter den andra när jag varit hos den ena och längtat efter den ena när jag varit hos den andra. Jag har haft dåligt samvete många gånger för att jag träffat den ena mer ibland, åkt på semester med den ena eller varit tvungen att välja att göra något med den ena och välja bort den andra.

Och visst har det känts jobbigt för stunden. Men aldrig, inte en sekund av mitt 21 åriga liv har jag önskat att de varit tillsammans. Aldrig har jag önskat att jag var en del i en äkta kärnfamilj med mamma, pappa och barn. Vem hade jag varit då?

Tvärtom. Tack vare allt detta har jag berikats med TVÅ familjer i stället för en. Jag vet i och för sig inte hur det känns att bara ha en familj, men att ha två är ju ändå dubbelt så många. Som bonus har jag fått ännu fler vuxna förebilder i form av en låtsasmamma och en låtsaspappa och jag hade aldrig fått mina fantastiska syskon om jag inte hade haft två familjer, och vad hade jag gjort utan dem?

Två julaftnar, fler traditioner, fler roliga semesterresor, fler roliga minnen, fler släktingar, fler födelsedagar… listan kan göras lång. Dubbelt så många, dubbelt så bra, eller hur?

Och mamma och pappa, jag älskar er!

Jag och min kompis brukade smyga på honom när han spelade basket på rasterna. Vi smög bakom häckarna vid basketplanen och det pirrade i magen, antagligen på oss båda två. Liksom på många andra av tjejerna i klassen. Jag var åtta år.

Tre år senare satt jag i ett grupprum i skolan. Jag hade svarta tights, lika som en av mina bästisar. Lika tights som bästisen som jag skickat iväg för att fråga chans. På honom. Han med den orangea kepsen. Samma kille som spelat basket intill häckarna på skolgården tre år tidigare. Bästis förresten, det var hon egentligen inte. Hon var inte min bästa vän, men hon hade frågat om jag ville vara hennes bästis och jag sa ja.

Han sa ja! Han ville vara ihop med mig! Vad gör man nu? Jag vågade knappt prata med honom. Innan vi blev ihop hade jag inte haft några problem med att prata. Vi var ihop ett tag. Hur länge minns jag inte, men jag minns hur det tog slut. Vi hade varit på teater med klassen. Jag fick reda på att han blivit ihop med bästisen. Hon som frågade chans åt mig, som egentligen inte var min bästis. Jag låtsades vara glad för hennes skull. Inombords blödde jag.

Då trodde jag att jag visste vad kärlek var. Nu vet jag så mycket bättre.

Jag är Jonna.

Jag är hypokondriker.
Jag tror ofta att jag ska dö av en dödlig sjukdom.
Jag är livrädd för att kräkas.
Jag har aldrig haft en minneslucka.
Jag har aldrig rökt en cigarett.
Jag har aldrig snusat.
Jag är skrockfull.
Jag är besatt av frasen ”peppar, peppar, ta i trä”
Jag är superbra på att rocka rockring.
Jag går med hälarna och är antagligen hatad av mina grannar för det.
Jag är löjligt förtjust i musiktävlingar för barn.
Jag borstar tänderna jättehårt fast jag vet att det inte är bra.
Jag kan namnet på i princip alla lösgodissorter.
Jag har ofta dåligt samvete.
Jag passar bra i basker.
Jag har aldrig gillat tecknade filmer.
Jag blir torr som sandpapper på vintern.
Jag fascineras av religiösa sekter.
Jag är en plugghäst.
Jag älskar lussekatter.
Jag vill inte bli vuxen.
Jag ska alltid vara barn.
Jag har blivit störtkär i min kompis lillebror.
Jag duschar så varmt att brandlarmet går igång ibland.
Jag kan inte hålla blommor levande.
Jag tror ofta att jag har tappat bort saker, men det stämmer sällan.

Jag är Jonna, och jag är helt okej.

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla är så glada att fira få advent.

Idag har jag tänt första ljuset av fyra. Snart blir det julbak med Sundsvallsvänner.
Kors i taket, jag tror att jag gillar att det snart är jul...