JCB - Jonna Caroline Björnbom

Jag och min kompis brukade smyga på honom när han spelade basket på rasterna. Vi smög bakom häckarna vid basketplanen och det pirrade i magen, antagligen på oss båda två. Liksom på många andra av tjejerna i klassen. Jag var åtta år.

Tre år senare satt jag i ett grupprum i skolan. Jag hade svarta tights, lika som en av mina bästisar. Lika tights som bästisen som jag skickat iväg för att fråga chans. På honom. Han med den orangea kepsen. Samma kille som spelat basket intill häckarna på skolgården tre år tidigare. Bästis förresten, det var hon egentligen inte. Hon var inte min bästa vän, men hon hade frågat om jag ville vara hennes bästis och jag sa ja.

Han sa ja! Han ville vara ihop med mig! Vad gör man nu? Jag vågade knappt prata med honom. Innan vi blev ihop hade jag inte haft några problem med att prata. Vi var ihop ett tag. Hur länge minns jag inte, men jag minns hur det tog slut. Vi hade varit på teater med klassen. Jag fick reda på att han blivit ihop med bästisen. Hon som frågade chans åt mig, som egentligen inte var min bästis. Jag låtsades vara glad för hennes skull. Inombords blödde jag.

Då trodde jag att jag visste vad kärlek var. Nu vet jag så mycket bättre.