JCB - Jonna Caroline Björnbom

Att välja ut ett favoritminne känns verkligen som att leta efter en nål i en höstack. Hade jag bara förlovat mig, gift mig eller fött barn hade det nog känts lättare, men nu känns det näst intill omöjligt. Men det finns ändå ett minne som ligger nära till hands.

Vi sitter vid ett bord, jag och svägerskan. Mitt emot oss sitter en mycket etablerad forskare. En man som genomfört många omfattande undersökningar kring politisk kommunikation och som vi hänvisat mycket (vilken underdrift) till i vår C-uppsats. Den uppsats som nu ska examineras. Mitt hjärta slår snabbare än någon gång tidigare. Vi är först ut.

Dagen innan hade varit en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Det kan tyckas fånigt att man kan vara så nervös inför en C-uppsatsexamination, men vi hade lagt ner hela våra liv på den här uppsatsen. Vi hade knappt tänkt på någonting annat under fem veckor. Fem veckor ja, vi hade dessutom skrivit en C-uppsats på halva tiden. Vi hade inget val. Vi var tvugna att satsa allt och vi var tvugna att lyckas genomföra allt arbete som ligger bakom en C-uppsats på halva tiden. Nu var vi i mål. Dagen innan examinationen, den 16 december, var jag knappt en människa. Jag var mer som en köttklump med nerverna på utsidan. Jag kunde inte tänka, inte prata och inte känna annat än de där fjärilarna i magen som flaxade så att det gjorde ont.

Nu satt vi där, mittemot mannen som skulle avgöra vårt öde. Vad skulle hända om vi inte klarade det? Vad skulle hända om vi fick Fx som flera andra fått? Det skulle inte gå. Jag skulle aldrig orka ta tag i det igen och det skulle inte gå eftersom svägerskan skulle åka till London och plugga. Det fick bara inte hända! Han såg ändå trevlig ut, inte kunde han väl vara så hård att han underkände oss, eller? Han som var så inläst på ämnet, han kunde syna varje liten söm och sprätta upp den på en sekund. Hjälp!

Så började vi. Vi kunde svara på alla frågor från våra opponenter. Vi visste vad vi hade gjort. Det kändes bra. Examinatorn, gurun, gick hårt på. Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag, han sågar oss! Vi försökte så gott vi kunde och vi hade svaren på allt. Men det hängde ändå inte riktigt ihop, tyckte han. "Ojojojoj, nu är det bara att åka hem och börja jobba igen. NEJNEJNEJ. Jag orkar inte mer"

- Det är ju ingen tvekan om att ni kommer att bli godkända, säger han. GURUN! Han säger att det inte är någon tvekan om att vi kommer att bli godkända. Såg han mitt livrädda uttryck i ögonen? Såg han hur paniken steg och hur tårarna började ta sats för att komma ut? Kanske var det så. Men han sa det!

När det sedan var dags för att få den slutgiltiga domen meddelad var det ändå lite nervöst. Han kanske skulle ändra sig. Det kanske ändå inte var självklart att vi skulle bli godkända? Nu skulle vi sitta där, ensamma med gurun och få vårt betyg meddelat. En stämpel på de här fem veckorna.

B, står det på papperet som läggs framför mina ögon. B som i Bäst! Vi är bäst! Vi klarade det med Bravur. Gurun säger dessutom att vi bidragit till forskningen och att vi var väldigt övertygande i våra svar under opponeringen. Jag ville bara slänga mig runt halsen på honom och pussa hans lilla flint, men jag hejdade mig. Istället sa ja "Gud vad skönt det känns att få det betyget av DIG!"

Jag ler fortfarande med hela kroppen när jag tänker tillbaka på den här dagen. Den 17 december 2010, dagen när all stress och oro rann av mig. Tack för den dagen!