Mina iPhone-fördomar har bekräftats
Som jag nämnde igår så har sambon precis fått sin nya iPhone.
De fördomar jag har haft om dessa telefoner och deras ägare innan är:
- Människorna blir uppslukade och nördiga.
- Dessa telefoner kan förstöra förhållanden.
- Det är dålig mottagning.
- Alarmet ringer inte.
Det var mina största fördomar. Inom loppet av ungefär åtta timmar bekräftades samtliga av dessa.
Kl. 23.00 - 00.30 igår, sambon ligger och skapar nya ringsignaler i sängen. Han övergår sedan till att kolla sin facebook och sortera bland alla flashiga "appar". OKONTAKTBAR.
Ungefär vid midnatt, mitt i de ovan nämnda aktiviteterna utbrister han "vart fan är mottagningen?".
Kl. 08.07 i morse, sambon puttar på mig och utbrister "vad fan är klockan?". Han skulle ha varit på jobbet för sju minuter sedan, alarmet har inte ringt.
Ett ord: Hmm...
De fördomar jag har haft om dessa telefoner och deras ägare innan är:
- Människorna blir uppslukade och nördiga.
- Dessa telefoner kan förstöra förhållanden.
- Det är dålig mottagning.
- Alarmet ringer inte.
Det var mina största fördomar. Inom loppet av ungefär åtta timmar bekräftades samtliga av dessa.
Kl. 23.00 - 00.30 igår, sambon ligger och skapar nya ringsignaler i sängen. Han övergår sedan till att kolla sin facebook och sortera bland alla flashiga "appar". OKONTAKTBAR.
Ungefär vid midnatt, mitt i de ovan nämnda aktiviteterna utbrister han "vart fan är mottagningen?".
Kl. 08.07 i morse, sambon puttar på mig och utbrister "vad fan är klockan?". Han skulle ha varit på jobbet för sju minuter sedan, alarmet har inte ringt.
Ett ord: Hmm...
Nu får det vara nog!
Idag börjar jag skolan igen!
Jag läser från och med nu och fram till sommaren statsvetenskap. På distans.
Det betyder att jag kommer att vara hemma på dagarna (om jag inte jobbar) och läsa, läsa och läsa.
OCH BLOGGA, hade jag tänkt.
För min egen skull. För att inte bli förslappad och insnöad så ska jag verkligen försöka.
Nu sitter jag och småfnissar för mig själv. Det är ju sjukt att jag sitter och skriver det här. Jag vet ju någonstans innerst inne att det inte kommer att funka. Men jag ska försöka.
Egentligen undrar jag varför jag sitter och skriver det här över huvudtaget. Varför kan jag inte bara börja skriva i bloggen om jag känner för det? Varför måste jag varje gång berätta att jag ska skriva? Jag vet inte ens själv, men så här är det ju varje gång. Jag fattar ju att jag inte uppfattas som särskilt pålitlig längre.
Jaja, nu kör vi! Statsvetenskap och blogglife, here I come!
eller?
Jag läser från och med nu och fram till sommaren statsvetenskap. På distans.
Det betyder att jag kommer att vara hemma på dagarna (om jag inte jobbar) och läsa, läsa och läsa.
OCH BLOGGA, hade jag tänkt.
För min egen skull. För att inte bli förslappad och insnöad så ska jag verkligen försöka.
Nu sitter jag och småfnissar för mig själv. Det är ju sjukt att jag sitter och skriver det här. Jag vet ju någonstans innerst inne att det inte kommer att funka. Men jag ska försöka.
Egentligen undrar jag varför jag sitter och skriver det här över huvudtaget. Varför kan jag inte bara börja skriva i bloggen om jag känner för det? Varför måste jag varje gång berätta att jag ska skriva? Jag vet inte ens själv, men så här är det ju varje gång. Jag fattar ju att jag inte uppfattas som särskilt pålitlig längre.
Jaja, nu kör vi! Statsvetenskap och blogglife, here I come!
eller?
Nu är jag tillbaka!
Efter en stressig period var jag faktiskt värd att bara ta det lugnt i några veckor. Att känna press över att blogga varje dag var för mycket press. Men nu, mina vänner, är jag tillbaka! Fit for fight.
VAD HÄNDE?
Det undrar ni säkert nu.
Jag var så himla duktig. Bloggade och bloggade. Varje dag.
Men dag 16 blev liksom slutet, tänker ni nog.
Det skulle vara en nedräkning, den här bloggutmaningen. Jag såg den som en nedräkning mot flytten hem till Falun. Nu har jag flyttat hem, MEN, jag kommer inte att sluta här. Jag kommer att fortsätta.
När fortsättningen kommer återstår att se. Jag är sugen på att skriva nästa inlägg, men jag har liksom ingen ork och ingen kreativitet. Att skriva en kandidatuppsats på fem veckor sätter sina spår. Jag är utarbetad, kan man säga.
Snart är jag tillbaka med "Dag 17 - Mitt favoritminne".
Håll ut.
Jag var så himla duktig. Bloggade och bloggade. Varje dag.
Men dag 16 blev liksom slutet, tänker ni nog.
Det skulle vara en nedräkning, den här bloggutmaningen. Jag såg den som en nedräkning mot flytten hem till Falun. Nu har jag flyttat hem, MEN, jag kommer inte att sluta här. Jag kommer att fortsätta.
När fortsättningen kommer återstår att se. Jag är sugen på att skriva nästa inlägg, men jag har liksom ingen ork och ingen kreativitet. Att skriva en kandidatuppsats på fem veckor sätter sina spår. Jag är utarbetad, kan man säga.
Snart är jag tillbaka med "Dag 17 - Mitt favoritminne".
Håll ut.
När första ljuset brinner...
När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla är så glada att fira få advent.
Idag har jag tänt första ljuset av fyra. Snart blir det julbak med Sundsvallsvänner.
Kors i taket, jag tror att jag gillar att det snart är jul...
Rättelse
Jag är inte sämre än att jag kan erkänna mina fel.
Jag mötte nyss sopgrannen utanför dörren. Det är en man, inte en kvinna som jag hela tiden har trott.
Note to self: Läs på om afrikanska namn för att inte upprepa misstaget.
Jag mötte nyss sopgrannen utanför dörren. Det är en man, inte en kvinna som jag hela tiden har trott.
Note to self: Läs på om afrikanska namn för att inte upprepa misstaget.
En god gärning om dagen...
Jag tror att en god gärning om dagen är bra för magen. Och för samvetet för den delen!
Idag har jag gjort en hjälteinsats.
I min korridor har det luktat illa hela dagen.
Anledningen har varit en stor, tung, blöt, äcklig soppåse utanför lägenhetsdörren mittemot min.
När jag och svägerskan skulle ta dagens nypa luft i pausen mellan alla repriser på tv passade vi på att ta med våra soppåsar ut. Och ja, dagens goda gärning, jag tog med grannens soppåse också.
Den stank och förstörde den härliga vinterluften ute. Den förpestade vår minipromenad ut till sophuset. Jag var tvungen att tvätta händerna jättenoga efteråt och jag känner fortfarande stanken i näsborrarna. Men det var det värt! Tänk vad snopen och tacksam hon ska bli när hon ser att den är borta och korridoren luktar sommaräng igen.
Idag har jag gjort en hjälteinsats.
I min korridor har det luktat illa hela dagen.
Anledningen har varit en stor, tung, blöt, äcklig soppåse utanför lägenhetsdörren mittemot min.
När jag och svägerskan skulle ta dagens nypa luft i pausen mellan alla repriser på tv passade vi på att ta med våra soppåsar ut. Och ja, dagens goda gärning, jag tog med grannens soppåse också.
Den stank och förstörde den härliga vinterluften ute. Den förpestade vår minipromenad ut till sophuset. Jag var tvungen att tvätta händerna jättenoga efteråt och jag känner fortfarande stanken i näsborrarna. Men det var det värt! Tänk vad snopen och tacksam hon ska bli när hon ser att den är borta och korridoren luktar sommaräng igen.
Och så kom vintern...
Det här mötte mig i morse när jag drog upp mina rullgardiner. Igår var marken bar. Så nu har Sundsvall också snö.
Och det snöar fortfarande...
Och det snöar fortfarande...
Bara för att...
... ni läser den här bloggen fast jag inte uppdaterar alls. Och för att ni ska få ett smakprov på hur mina bilder kommer att se ut i framtiden med mitt nya objektiv (som jag inte har köpt än men förhoppningsvis köper inom kort, typ idag).
Fortsätt läsa nu då!
Sommarlängtan
När jag tömde min kamera fick jag plötsligt akut sommarlängtan.
Vad är gula löv, mysiga jackor och fingervantar mot sololja, båtturer och en pojkvän i våtdräkt liksom?
hallelujah!
Tre inlägg klarade jag...
... sen var bloggen stendöd igen!
Mitt beteende är inte riktigt okej. Det finns faktiskt människor som vill läsa om hur jag har det (det här är något slags pepp-talk till mig själv för att hitta motivationen). Idag fick jag önskelmål från min vän Maja om att köra igång med bloggandet igen. Och eftersom hon faktiskt befinner sig i utlandet och vill ta del av livet här i Sverige så är jag helt enkelt tvungen att dela med mig av mitt fantastiskt intressanta liv till henne och alla andra som, mot förmodan, är intresserade.
Jag tänkte till och med ta lite bilder på min lägenhet och lägga upp här inom kort!
Håll ögonen öppna! Jag ska försöka att inte göra er besvikna igen!
Mitt beteende är inte riktigt okej. Det finns faktiskt människor som vill läsa om hur jag har det (det här är något slags pepp-talk till mig själv för att hitta motivationen). Idag fick jag önskelmål från min vän Maja om att köra igång med bloggandet igen. Och eftersom hon faktiskt befinner sig i utlandet och vill ta del av livet här i Sverige så är jag helt enkelt tvungen att dela med mig av mitt fantastiskt intressanta liv till henne och alla andra som, mot förmodan, är intresserade.
Jag tänkte till och med ta lite bilder på min lägenhet och lägga upp här inom kort!
Håll ögonen öppna! Jag ska försöka att inte göra er besvikna igen!
Tredje gången gillt!
Egentligen hade jag bestämt mig för att aldrig mer blogga.
"Jag kan ändå inte göra det fullt ut, då är det ingen idé!", har jag tänkt.
MEN.
- Vem har sagt att man måste blogga varje dag för att det ska räknas?
- Vem har sagt att man måste bli en ny Blondinbella för att man har en blogg?
- Vem har sagt att man inte bara kan blogga för att man tycker att det är kul (ibland) och framförallt NÄR man tycker att det är kul?
Så nu startar jag jcb.blogg.se, IGEN.
Mest för mig själv och de närmaste.
För tredje gången gör jag "bloggcomeback". Helt kravlöst. Tredje gången gillt!