I helgen hade jag äran att både få delta i och leda spelet "Vuxenpoäng". Det går helt enkelt ut på att detagarna svarar på ett antal frågor och utifrån svaren räknar spelledaren i slutet ut hur gamla deltagarna egentligen är.

Jag kan inte begripa hur det gick till, eftersom jag både använder täcklocket i mikron, kan sändningstiderna för Rapport och Aktuellt och dessutom vet vad "maxtaxa" betyder, men min egentliga ålder blev 16,5! Tonåring alltså. Jag är ganska säger på att min ålder hade höjts rejält om bara frågorna "Brukar du lyssna på P4?", "Löser du sudoku regelbundet?", "Använder du tofflor hemma?" eller "Lyssnar du på P4 med tofflor på dig samtidigt som du löser sudoku?" varit med, men det var de alltså inte.

Men sedan jag spelade det där spelet har jag nu samlat några extra poäng, utöver mitt vanliga p4-lyssnande och sudokulösande.

Häromdagen var jag för första gången i mitt liv ute i skogen för att hämta mig lite påskris (MED GUMMISTÖVLAR DESSUTOM). Sedan dess har jag även köpt fjädrar att pynta riset med. Och inte nog med det, jag har dessutom gått in i en TYGAFFÄR och köpt mig ett spetsband att pryda hinken riset står i med. Herregud.

Från 16,5 till 40+ på bara några dagar. Hur ska det här sluta?

 

Visst blev det väl bra?

Som jag nämnde igår så har sambon precis fått sin nya iPhone.

De fördomar jag har haft om dessa telefoner och deras ägare innan är:

- Människorna blir uppslukade och nördiga.
- Dessa telefoner kan förstöra förhållanden.
- Det är dålig mottagning.
- Alarmet ringer inte.

Det var mina största fördomar. Inom loppet av ungefär åtta timmar bekräftades samtliga av dessa.

Kl. 23.00 - 00.30 igår, sambon ligger och skapar nya ringsignaler i sängen. Han övergår sedan till att kolla sin facebook och sortera bland alla flashiga "appar". OKONTAKTBAR.

Ungefär vid midnatt, mitt i de ovan nämnda aktiviteterna utbrister han "vart fan är mottagningen?".

Kl. 08.07 i morse, sambon puttar på mig och utbrister "vad fan är klockan?". Han skulle ha varit på jobbet för sju minuter sedan, alarmet har inte ringt.


Ett ord: Hmm...

Jag har suttit och tittat på föreläsningar på datorn hela dagen. Jag menar verkligen HELA dagen. Att sitta och titta på en skärm i åtta timmar och försöka förstå någon som snackar om demokratisering och andra svåra grejer kan vara det värsta man kan slösa bort en dag på.

Mitt humör var alltså i botten vid femtiden när sambon kom hem.

Vad händer?
Han kommer hem, kollar brevlådan, hittar en avi och går och hämtar ut ett paket, innehållande hans nya iPhone. Men kul! Är det någon som behöver lite förnyelse i den här familjen så är det väl jag?! Jag funderar till och med på att ta över hans gamla telefon (som är äldre än min nuvarande) bara för att få känna på lite förändring.

Nej, jag vet vad det är jag egentligen behöver.
Ge mig min examen, ett fast jobb och fem veckors semester i sommar!

Nu.

Idag börjar jag skolan igen!
Jag läser från och med nu och fram till sommaren statsvetenskap. På distans.
Det betyder att jag kommer att vara hemma på dagarna (om jag inte jobbar) och läsa, läsa och läsa.
OCH BLOGGA, hade jag tänkt.

För min egen skull. För att inte bli förslappad och insnöad så ska jag verkligen försöka.

Nu sitter jag och småfnissar för mig själv. Det är ju sjukt att jag sitter och skriver det här. Jag vet ju någonstans innerst inne att det inte kommer att funka. Men jag ska försöka.

Egentligen undrar jag varför jag sitter och skriver det här över huvudtaget. Varför kan jag inte bara börja skriva i bloggen om jag känner för det? Varför måste jag varje gång berätta att jag ska skriva? Jag vet inte ens själv, men så här är det ju varje gång. Jag fattar ju att jag inte uppfattas som särskilt pålitlig längre.

Jaja, nu kör vi! Statsvetenskap och blogglife, here I come!

eller?

Jag har haft många bra födelsedagar i mitt 21-åriga liv, men den som ändå betytt mest är den 24 september 1989 när jag för första gången såg dagens, eller nattens, ljus. Klockan 02.52 kom jag ut. 3050 gram, 49 centimeter och lite tillplattad.



Fyra generationer. Mamma, mormors mor, mormor och jag. Inte alltför lång tid efter den här födelsedagen...

Att välja ut ett favoritminne känns verkligen som att leta efter en nål i en höstack. Hade jag bara förlovat mig, gift mig eller fött barn hade det nog känts lättare, men nu känns det näst intill omöjligt. Men det finns ändå ett minne som ligger nära till hands.

Vi sitter vid ett bord, jag och svägerskan. Mitt emot oss sitter en mycket etablerad forskare. En man som genomfört många omfattande undersökningar kring politisk kommunikation och som vi hänvisat mycket (vilken underdrift) till i vår C-uppsats. Den uppsats som nu ska examineras. Mitt hjärta slår snabbare än någon gång tidigare. Vi är först ut.

Dagen innan hade varit en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Det kan tyckas fånigt att man kan vara så nervös inför en C-uppsatsexamination, men vi hade lagt ner hela våra liv på den här uppsatsen. Vi hade knappt tänkt på någonting annat under fem veckor. Fem veckor ja, vi hade dessutom skrivit en C-uppsats på halva tiden. Vi hade inget val. Vi var tvugna att satsa allt och vi var tvugna att lyckas genomföra allt arbete som ligger bakom en C-uppsats på halva tiden. Nu var vi i mål. Dagen innan examinationen, den 16 december, var jag knappt en människa. Jag var mer som en köttklump med nerverna på utsidan. Jag kunde inte tänka, inte prata och inte känna annat än de där fjärilarna i magen som flaxade så att det gjorde ont.

Nu satt vi där, mittemot mannen som skulle avgöra vårt öde. Vad skulle hända om vi inte klarade det? Vad skulle hända om vi fick Fx som flera andra fått? Det skulle inte gå. Jag skulle aldrig orka ta tag i det igen och det skulle inte gå eftersom svägerskan skulle åka till London och plugga. Det fick bara inte hända! Han såg ändå trevlig ut, inte kunde han väl vara så hård att han underkände oss, eller? Han som var så inläst på ämnet, han kunde syna varje liten söm och sprätta upp den på en sekund. Hjälp!

Så började vi. Vi kunde svara på alla frågor från våra opponenter. Vi visste vad vi hade gjort. Det kändes bra. Examinatorn, gurun, gick hårt på. Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag, han sågar oss! Vi försökte så gott vi kunde och vi hade svaren på allt. Men det hängde ändå inte riktigt ihop, tyckte han. "Ojojojoj, nu är det bara att åka hem och börja jobba igen. NEJNEJNEJ. Jag orkar inte mer"

- Det är ju ingen tvekan om att ni kommer att bli godkända, säger han. GURUN! Han säger att det inte är någon tvekan om att vi kommer att bli godkända. Såg han mitt livrädda uttryck i ögonen? Såg han hur paniken steg och hur tårarna började ta sats för att komma ut? Kanske var det så. Men han sa det!

När det sedan var dags för att få den slutgiltiga domen meddelad var det ändå lite nervöst. Han kanske skulle ändra sig. Det kanske ändå inte var självklart att vi skulle bli godkända? Nu skulle vi sitta där, ensamma med gurun och få vårt betyg meddelat. En stämpel på de här fem veckorna.

B, står det på papperet som läggs framför mina ögon. B som i Bäst! Vi är bäst! Vi klarade det med Bravur. Gurun säger dessutom att vi bidragit till forskningen och att vi var väldigt övertygande i våra svar under opponeringen. Jag ville bara slänga mig runt halsen på honom och pussa hans lilla flint, men jag hejdade mig. Istället sa ja "Gud vad skönt det känns att få det betyget av DIG!"

Jag ler fortfarande med hela kroppen när jag tänker tillbaka på den här dagen. Den 17 december 2010, dagen när all stress och oro rann av mig. Tack för den dagen!

Efter en stressig period var jag faktiskt värd att bara ta det lugnt i några veckor. Att känna press över att blogga varje dag var för mycket press. Men nu, mina vänner, är jag tillbaka! Fit for fight.

Det undrar ni säkert nu.

Jag var så himla duktig. Bloggade och bloggade. Varje dag.
Men dag 16 blev liksom slutet, tänker ni nog.
Det skulle vara en nedräkning, den här bloggutmaningen. Jag såg den som en nedräkning mot flytten hem till Falun. Nu har jag flyttat hem, MEN, jag kommer inte att sluta här. Jag kommer att fortsätta.

När fortsättningen kommer återstår att se. Jag är sugen på att skriva nästa inlägg, men jag har liksom ingen ork och ingen kreativitet. Att skriva en kandidatuppsats på fem veckor sätter sina spår. Jag är utarbetad, kan man säga.

Snart är jag tillbaka med "Dag 17 - Mitt favoritminne".

Håll ut.

Vi står bakom en häck och jag fattar att det är nu det ska hända. ”Men gud, jag har ju tuggummi i munnen!”, tänker jag. Och jag tänker tydligen högt, för han svarar. ”Ähh, det spelar ingen roll”. Men det gjorde det. Jag kunde inte tänka på något annat än det där tuggummit. Sen var det över.  Han var två år yngre än jag, men antagligen mer erfaren på kyssarplanet. Jag kommer inte ihåg hur det var eller hur det kändes, jag minns bara det där tuggummit.

 

 

 

Jag drömmer om att aldrig sluta drömma.

Kort och gott. Ett liv utan drömmar skulle inte vara ett riktigt liv. Just nu drömmer jag mest om att klara examinationen på fredag och att få komma hem till Falun och börja mitt nya, härliga samboliv. Och så drömmer jag alltid om att få vara frisk och att alla runt omkring mig också ska få vara friska.

Amen.

36 dagar, 66 sidor, 667 stycken, 2180 rader, 18 984 ord och 130 181 tecken senare är uppsatsen tryckt och klar. 

Nu ska livet förhoppningsvis snart återgå till det normala.

Eller vänta, finns det ett liv utan uppsatsskrivande?
OM det finns så har jag i alla fall glömt hur det känns att leva det livet.

 

När man skriver C-uppsats hela dagarna händer det ibland att man skrattar åt saker som man kanske inte skrattar åt i vanliga fall. Det händer också att man gör konstiga saker som normala människor inte gör. Idag hände det oss – igen! Någon frågade var klockan var, och sedan var det igång.

Klockan är ett – Fan va’ hett!

Klockan är två – Vad ska vi göra då?

Klockan är tre – Hur kul är de’?

Klockan är fyra – Ska vi kasta lyra?

Klockan är fem – Ska vi gå hem?

Klockan är sex – Ska vi äta kex?

Klockan är sju – Vad ska vi göra nu?

Klockan är åtta – Behöver gå på potta!

Klockan är nio – Ska vi gå på bio?

Klockan är tio – Var den inte nio?

Klockan är elva – Vi är alldeles själva!

Klocka är tolv – Dags att skura golv!

 

Två ord : kul liv!